eller vad man ska säga...
En halv meter snö faller under natten, typiskt nog så ska jag för en gång skull iväg och jobba klockan sju på morgonen. Jag kliver upp klockan fem för att se så bilen startar (den gjorde inte det igår), LYCKA den startar! Skottar fram bilen och går in och äter frukost. Snön fortsätter falla och jag inser att jag ska bege mig lite tidigare till jobbet. Går ut för att åter igen skotta fram min lilla pärla. Bilen startar igen (LYCKA) och jag börjar backa ut från gården.
Problem nr 1. Jag tar mig inte ut från gården och uppför backen till vägen, bilen bara slirar (lite lycka försvinner). Ringer pappa i vild förtvivlan, å han säger att han snart är på väg med traktorn. Springer in för att hitta numret till jobbet och ringa och säga att jag nog blir sen. Problem nr. 2 jag hittar inte numret och är tvungen och ringa och väcka mamma. Problem nr. 3 i min förtvivlan när jag ringde pappa ute i snöyran tappade jag visst telefonen (lyckan försvunnen).. i ännu mer förtvivlan springer jag som en annan stafett löpare mellan bilen och lägenheten för att hitta telefonen. Till slut hittar jag den. Mamma ringer och säger att hon skjutsar mig. Precis då kommer grannen ut och kör upp sin bil. Jag hakar på och fick lite hjälp. UPPE!! Sen var det bara att ta sig genom stan, det gick smärtfritt. Men motorvägen var HEMSK.. inte kul..
Väl på jobbet ser jag att inte parkeringen är skottad. Skit i det tänker jag och kör in, nu är jag i alla fall här. "Flopp och floff" sen sitter bilen som på en fin liten kudde på parkeringen. Saken är sen den att det slutar inte snöa, så när jag slutar är min bil helt insöad. Jag ger upp att ens skotta fram den. Så jag börjar gå hem. Jag ser två bilar i diket, två krockar och en massa bergningsbilar. Så jag var rätt nöjd att jag valde att gå...
Men det blev en låång promenad så nu är mina ben trötta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar